NÅGRA PERSONLIGA REFLEKTIONER KRING SLÄKTKRÖNIKAN:

ATT MÄNNISKAN LEVDE

Maria Larssons eviga ögonblick

Det här är en berättelse som berör alla, inleder mitt förlag PQR på Åland sin pressrelease. Och det tycker jag med. Den här boken handlar om den svåra men ovärderliga konsten att leva det liv man fått, även om omständigheterna varit tuffa. Men det finns många andra böcker som också gör det. Det som jag tycker skiljer den här boken ifrån en del andra, i den mån jag nu kan avgöra något sådant, det är den totala avsaknaden av bitterhet över livets ibland mycket hårda villkor. Här finns en så smittande humor, en vilja och framåtanda, så att jag själv ständigt häpnat under lyssnandets och skrivandets gång.

Och detta kan jag och boken tacka två saker för, dels att jag haft glädjen och möjligheten att få intervjua fantastiska personer som haft berättarglädjens gåva och dels att min gamla trofasta bandspelare pålitligt ställt upp i hundratals och hundratals timmar! Och sedan dessutom hållit ut och hållit kvar allt detta berättande under många års väntan inhyst i ett mörkt kassaskåp!

Förutom att jag intervjuat min pappa Esbjörn Ulfsäter och hans bror, min farbror Gunnar Ulvaeus och min faster, Gurli Gustafsson, så är det framför allt Maja Öman, min pappas kusin och dotter till Maria och Sigfrid Larsson som levererat underbara minnen och interiörer från det som en gång var. Och det har också Majas dotter, min syssling Marry Olsson. Men att det hela sedan kunnat illustreras med så många fantastiska fotografier måste vi ju förstås mest tacka Maria Larsson för!

Hon är en av bokens huvudpersoner, den unga arbetarkvinnan Maria Larsson, min pappas faster som med tiden blev mor till en barnskara på sju barn. De sju barnen var alltså min pappas kusiner. Maria var gift med hans farbror Sigge, diversearbetaren Sigfrid Larsson, som arbetade hårt för att försörja familjen, men som också intresserade sig för andra kvinnfolk och periodvis drack alldeles för mycket alkohol. Och det som skiljer Maria från andra fattiga unga kvinnor i Sverige vid 1900-talets början var att hon vann en kamera i ett lotteri. Men i stället för att sälja kameran och få ett välbehövligt tillskott i hushållskassan, vilket var hennes första tanke, så grep ödet in och fick henne att behålla den.

In i hennes liv kom nämligen ”Piff Paff Puff”, herr Pettersson, han var fotograf och det var han som fick henne att behålla dyrgripen. Genom honom kom fotografins magi in i hennes liv, och detta blev guldkanten i hennes tillvaro. Men denna släktkrönika på min pappas sida handlar om oändligt mycket mer. Den utspelar sig i min pappas hemstad Göteborg från slutet av 1800-talet fram till 1930-talet – och det var i ett Sverige som är mycket avlägset trots att det inte alls var för så länge sedan.

Det var i min pappas farmor och farfars Sverige – August och Stina Anderssons land. De två som är upptakten i den här berättelsen.

 
August och Stina
 
Så länge sedan och ändå inte alls - och här står vi - några av Stina och Augusts barnbarnsbarn! Fr v Joen Ulfsäter, Björn Ulvaeus, Susanne Ulfsäter, Beata Ulfsäter, Agneta Ulfsäter-Troell och Eva Asterhag, född Ulvaeus.